Direktlänk till inlägg 22 juli 2009

Längtig...

Av M - 22 juli 2009 21:34

VARNING VARNING för ett superlångt och extremt graviditets-förlossnings och bebisfixerat inlägg!!!

Hihi.

Och jag tillägger redan nu:

Att även om jag verkar totalt obsessed gällande bebisar i magen och förlossningar, så är jag inte TOTALT insnöad just nu. Bara lite. Hehe.

Och som den spontana planeringsmänniska jag är som älskar att skriva listor och MÅSTE få ner tankar på papper (dels för att göra dem "verkliga" och dels för att få dem ur skallen och kunna strukturera upp dem) så behöver jag samla alla bebistankar just nu.

Precis nu.

För det blir bara värre och värre. Haha.

Vill ju inte trötta ut mina irl-fikakompisar heller med att hela tiden babbla om min frustration över ägglossning som inte vill komma igång, så då får bloggen här göra lite nytta.

Och så är det ju fantastiskt bra att jag kan älta ur mig här och nu och allt på en gång, så kan jag bara referera till detta inlägg nästa gång jag vill skriva om min biologiska klocka. Eller vad det nu är. Perfekt, jue!

Så, nu har jag fått det sagt.

Nu fortsätter jag:


För två månader sedan så skrev jag någon annanstans om min längtan.

Min längtan efter att få bära och föda och älska ännu ett  liv i vår familj.

Längtan har inte blivit mindre om jag säger så.

Speciellt inte med tanke på hur många som är gravida och till och med snart förlossningsklara i min närhet och omgivning.

Jisses, det är underbara magar och snart små bebisar överallt, känns det som. Fantastiskt!!!


Ikväll när jag låg och nattade mina Små, så for alla tankar omkring alldeles kringelkrokigt och plötsligt så låg jag och mindes hur det var på kvällen innan Trean ville komma ut.

Och jisses...

Jag kan inte ens beskriva i ord hur förlossningslängtig jag blev.

Det är så magiskt.

Så förunderligt.

Och jag känner mig så utvald och privilegierad som har fått uppleva det tre gånger.


Är det förmätet av mig att inte vilja sätta stopp?

Att vilja uppleva det igen och igen och igen?

När försvinner längtan efter "bara en gång till"?

Försvinner den någonsin?

För min egen del så tror jag att det får bli kroppen som sätter stopp när den inte vill vara fertil längre.

Jag har aldrig haft några ålderskriser - hittills - men att komma i klimakteriet kommer nog att bli en prövning för mig. Eller också kanske det blir en slags "lättnad", för då behöver jag inte vela fram och tillbaka när längtan kommer? Det skulle ju ändå inte gå, liksom.


Det var inte alls självklart att jag någonsin skulle bli Mamma, men när jag  blev gravid med Ettan så kändes det helt plötsligt självklart att jag ville bli Mamma åt fler än en. Även om jag skulle göra det som ensam vuxen.

Ingen har sagt det rent ut till mig, men jag antar att det finns "några" stycken som tycker och anser saker, om att jag som ensamstående drömmer om både en Fyra och en Femma. Men det struntar jag blankt i.

Jag välkomnar ALLA Barn som vill komma till mig och har jag utrymme i både hjärta, själ och hus för fler Barn, så varför skulle inte jag få försöka utöka min familj ytterligare. Likaväl som de som är två vuxna drömmer och längtar och försöker?

Kanske finns det åsikter, just för att jag som ensamstående verkligen gör ett aktivt val och ett aktivt beslut eftersom det inte "bara kan bli"?

Här är det inte läge för något "ojsan" liksom...


Iiiih det pirrar i hela kroppen på mig bara jag skriver om allt det här. Och trots att jag försöker låta bli, så poppar alla dessa barntankar upp allt som oftast.

Därför är det såååååå frustrerande att kroppen inte vill vara med på noterna.

Min kropp är som ett känsligt biologiskt musikinstrument och jag behöver känna att det är finstämt och spelbart igen.

Kanske skulle min längtan dämpas något, om jag visste att jag faktiskt skulle kunna åka iväg för insemination?  Men att jag då aktivt väljer att inte försöka.

Inte som nu, när jag går omkring som en äggsjuk höna där äggen fastnat och som vägrar värpa.

Hihi till och med att tänka på att välja att INTE åka ner en viss månad, men att det SKULLE KUNNA bli något OM jag åkte... bara det får mig att le!!!

Tror ni jag längtar efter att min kropp skall vilja komma igång, eller?! *Fniss*


Så de finns där.

Konstant.

Alla känslor och längtor.
Gravidlängtig. Förlossningslängtig.

Jag längtar efter det första mötet med en ny liten Människa. Längtar efter ännu en liten Person att lära känna och älska.
Jag vet att det bara är sju månader sedan Lillskruttan swoschade ut, men jag vill känna förlossningsvärkar igen!!!
Visste jag inte att det skulle vara absolut totalt omöjligt att skiljas från den nya lilla människan efter förlossningen så skulle jag nog vara perfekt som surrogatmamma. Ärligt och allvarligt.

Jag njuter av nuet.

Det är inte det.
Jag njuter av mina tre fantastiska, envisa Busråttor.
Tänk så privilegierad jag är som har blivit utvald av just dem att bli just deras Mamma.

Men medan jag pussar och kramar och busar och leker och tjurar och lagar mat och rensar trädgården och byter värmesystem i huset (blä för det kan jag säga, men nu är det snart bara en månad kvar tills vi har fjärrvärme!! Månaderna utan värme i huset har ändå gått ganska snabbt. Tänk så skönt att det ändå hände på våren/sommaren!), så poppar tankarna upp.

En efter en.

Försiktigt till en början, men alltmer pockande ju fler dagar som går...och ju fler små yttepyttekläder som jag ännu en gång måste förpassa till "urvuxna-kläder-lådan".

Kanske är det en anledning till att INTE sortera på vinden just nu *Fniss*... för att inte väcka min längtan alltför mycket.

Fast nu tror jag ju inte att det skulle hjälpa i och för sig.

Björnen är redan väckt mohahahaha.

Så många känslor som jag har börjat att längta efter att få uppleva igen.
Jag längtar så det pirrar i hela kroppen.

Känslan av när mensen kommer igång efter förlossningen. Jippie, min kropp är fertil igen!!!

Känslan som löper genom kroppen när ägglossningstestet visar på fullt utslag. NU finns det möjlighet att bli havande.

Hur skall jag på bästa vis ta mig ner till kliniken i Danmark? (jag är ensamstående och tänker inseminera den här gången också, precis som med Tvåan)
Ringa det där telefonsamtalet och hålla luren med förväntansskakig hand.

Oooh det pirrar bara jag tänker på det!!
Vem tar hand om Ungarna medan jag är iväg?
Ettan var med när Tvåan blev till och det var så fantastiskt underbart att ligga och amma honom och ha ena handen på magen under vilostunden efter insemineringen. Det var vi TRE då och där, redan då. Som om kroppen visste.
Men nu har jag tre stycken Busråttor att ta med på tåg och bussar och packning och...

Nääääää... lite mindre stress vore kanske skönt. Hihi.

Känslan när ett plus framträder på stickan. Det bor en människa inuti mig. Under mitt hjärta. Pirr och glädjefnatt och universumskärlek och såååååååå stor oro för att något skall hända.

Känslan av det första fjärilsfladdret och av rejäla kickar och headbangande på kissblåsan.

Känslan av en stor, rund och vacker mage att klappa på, smeka och beundra.
Jag känner mig alltid som allra vackrast när jag är gravid.

Kvinnlig.

Ursprunglig.

Och så längtar jag verkligen efter att få känna av de första trevande värkarna. De som jag aldrig riktigt vågar tro är sanna förrän det är igång för fullt. Förnekelse in i det sista, eftersom jag inte vill bli besviken om det lägger av.

Längtar efter att få klocka värkar på den där internetsidan. varktimer.se eller vad den nu heter. Tanken på det gör så det pirrar och sjunger i hela kroppen och jag längtar så jag nästan vill krypa ur skinnet. Vet inte varför just den här punkten gör mig så kollrig? Kanske för att den är så enkel och konkret?

Längtar efter krystvärkar och att få dra upp en ny liten människa till mitt bröst och drunkna i hans/hennes djupa blick, så fylld av universums alla visdomar.

Åh vad jag längtar!!!
Men min kropp vill ju som sagt inte vara med på min längtan än.
Kanske är det tur att min kropp är den förnuftiga av oss? Annars skulle jag nog ha svårt att låta bli att boka en Danmarksresa i det närmaste.

Och så vill jag ju donera ägg först också!!!
Men kanske till januari 2010?
OM kroppen är igång och ägglossar och OM det skulle lyckas på första försöket, så skulle det bli nästan samma åldersskillnad som mellan Tvåan och Trean.
Ettan skulle vara 7 år, Tvåan 3,5 år, Trean 1 år och 10 månader om en ny Människa vill födas till oss i oktober. Hur gammal jag skulle vara vill jag inte ens tänka på........... hihi.

Dock - jag har mina tre underbara Älsklingsungar, så blir det inga fler barn för mig så är jag mer än evigt tacksam och jag njuter av varje ögonblick.
..........men längtan kvarstår dock................
Och ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vad jag längtar.

 
 
Tant Grön

Tant Grön

23 juli 2009 00:05

Men sluta! Nu börjar ju också läääääääääängta!!! Jag som precis börjat komma över min längtan lite, börjat tänka lite "realistiskt" kan vi kalla det, inte bara tänka med hjärtat och det där ursprungliga som bara vill föda barn på löpande band, hi, hi. Fan också. Undrar om det blir en till om jag affirmerar det. Ska testa :-)

Hoppas det kommer igång snart det där äggandet, ha, ha.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Morgana

23 juli 2009 07:03

Tant Grön: hihihi sorry!
...Jag bara älskar att vara gravid och föda. Jag skulle kunna tänka mig att göra det lite då och då med jämna mellanrum, men 17 ungar kanske jag inte skulle mäkta med... Men eeeen till. Eller två. Eller... Hahaha.

 
Ingen bild

Veronica/Edvina

23 juli 2009 08:30

Tur att det finns förebilder som du som älskar att föda :) Har du aldrig funderat på att bli doula? Tror du skulle passa perfekt!
Du är inte tokig som tänker utöka din familj! Den vanligaste frågan jag får är ju inte varför jag gjort mitt val eller hur det går till utan det är när ska du skaffa nästa. O bodde jag som du så... så kanske kanske...Fast sen hade jag ju inte så underbar graviditet o förlossning som du :)
O du fertil kommer du nog vara i minst 10!! år till så du hinner nog med både äggdonation o 4:an o 5:an. Övertygad! Men kanske bra om mormor passar de första när du ska åka eller om 1:an åker med för lite tur :)
Som sagt tid har du ju!
Stora kramisar från oss

 
/Anitha

/Anitha

23 juli 2009 10:11

Du smittar av dig! ;P Man kan ju inte annat än bli toklängtig själv när du skriver om hur du upplever det hela...och jag börjar närma mig den där tiden i månaden då jag själv blir sådär galet längtig och postbudet plötsligt är förbannat snygg *haha*.

Säkert finns det de som har åsikter om att du som ensamstående trebarnsmamma får flera barn...såna som tycker och tänker en massa om alla andra istället för att sköta sitt eget finns det ju gott om, märkligt nog. Tänk så mycket bättre världen hade varit om folk kunde respektera att alla andra inte tycker som de helt enkelt...

Åååh, vad sugen jag blir på en till nu...får nog boka in den där resan till Norge snart ;P Och apropo resan till Danmark - de stora barnen kan alltid få vara med mig, om inte mormor/morfar/mostrarna har möjlighet, så den biten löser sig, ska du se :)
Jag hoppas kroppen kommer igång snart, så att du kan åka!

Kram!

http://aurora-borealis.bloggagratis.se

 
annkan

annkan

23 juli 2009 11:46

Ja du, vännen... Du vet vad jag tycker.
Att du är som klippt och skuren för det där med barnafödande.
Visst, man ska ta hand om dem också. Ha plats...och råd, o s v.
Men- nog ryms ni då. ;-)

Hoppas du får alla de barn som du önskar att få. ♥♥♥

http://annkan.bloggagratis.se

 
Anna-Lena

Anna-Lena

24 juli 2009 00:51

Du är en underbar mamma,
så blir det flera barn får dom det säkert bra.
Bara du har ork, tid och råd med så klart,
så ser jag inga problem för dig.
Kärlek vet jag att dom får i massor av dig.

http://anna-lenanumberone.blogspot.com

 
Ingen bild

Johanna

24 juli 2009 13:22

Hahaha! Det är så härlig läsning. Längtig det blir man. Erbjudandet om mat & husrum vid Danmarkstripp kvarsstår.

 
Ingen bild

Tyrvi

16 augusti 2009 19:44

Ja du längtan den är stor! Och det ska den väl vara också. Jag tror aldrig min längtan efter förlossning - första mötet - mystiden med bebis kommer att ta slut. Den kommer alltid att finnas där som ett konstant sug efter mer. När det väl hänt en gång ville jag ha mer! Men krasst så tror jag att min ork kommer att ta slut efter tre. Jag har varit så trött från och till de senaste fem åren. MEn om det blir en till nu så kanske jag kan drömma om en sladdis vid 40... Nej, jag tror tre blir bra. Om jag nu får till den där trean. Resorna är bökiga och nu har ju terminen börjat och jag ska jobba. Det är åtskilliga månader tills jag har ÄL på en helg igen tyvärr. Och jag har ju haft lite meck med att få till de två underbara barn jag har nu så jag räknar med att det tar ett antal försök också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av M - 18 juni 2020 11:49

Nu har det återigen gått alltför lång tid. Och det är inte brist på saker att skriva om. Tvärtom. Massor behöver komma ut och ner i skrift. Jag har dock insett två saker och det är verkligen inga undanflykter: *Jag behöver en dator. Som står på...

Av M - 8 juni 2020 23:42

Om musik förut varit lika nödvändigt som luft för att kunna andas, så är den nu allt. Jag lever musik...är musik....så där så hela kroppen vibrerar darrar känner i minsta lillacell och nervtråd. Melodier, rytmer, texter, röster... när ens hela varels...

Av M - 5 juni 2020 08:21

Åh jag måste komma igång att skriva igen. Tappade lite sugen då ett låååångt inlägg bara försvann vid publicering bara för att min mobil växlar uppkoppling mellan wi-fi och mobildata när jag skriver i sovrummet. Gaaah. Och på jobbet så har kolleg...

Av M - 23 maj 2020 07:03

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.   I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, s...

Av M - 22 maj 2020 19:04

Att längta så jag knappt vet var jag skall ta vägen...   Veckan har bestått av vabb sedan måndag efter lunch. Njutiga hemmadagar och idag åkte vi till en badplats för årets första dopp. Barnen badade, inte jag haha. Jag kunde ju absolut lagligt s...

Skapa flashcards